The Three Musketeers

Amerikansk-Brittisk-Tyskt äventyr från 2011

Regi: Paul W.S. Anderson

I rollerna: Logan Lerman, Matthew McFayden, Luke Evans, Ray Stevenson, Milla Jovovich, Mads Mikkelsen, Cristoph Waltz, Orland Bloom m.fl.

1600-talets Frankrike. Athos (McFayden), Aramis (Evans) och Porthos (Stevenson) är musketörer som tjänar Frankrikes unge konung. Efter ett uppdrag som går snett och tiderna ändras så finner de sig till synes utan en uppgit i livet. En dag dyker den unge D'Artagnan upp med ambition att bli musketör själv. Han knappt anlända i Paris innan han gör sig ovän med Kardinal Richeleu (Waltz) närmaste man Rochefort (Mikkelsen) och springer på de tre musketörerna. Mitt hela härvan får de eda på att Kardinalen har tillsammans med Milady De Winter (Jovovich) planerat ett dubbelspel med den Brittiske Buckingham (Bloom), och att drottnings ära och i förlängningen monarkins ära står på spel.

Nu när jag skriver storyn så här känns den lite rörig, men det var inget jag tänkte över när jag såg filmen. För det här är en fartfylld, komisk och actionfylld film som inte låter dig tänka över storyn allt för längre. Och lika väl är det, annars skulle man kanske tänka allt för mycket över hur fåniga flera saker är i filmen. Men det görs med sådan charm att det liksom blir lagom fånigt, med glimten i ögat. Detta är en ganska typisk ”lämna-hjärnan-vid-dörren” film. Och mer försöker den aldrig vara.

Logan Lerman är kapabel som D'Artagnan, även om han ser fantastiskt fånig ut när han anstränger sig ibland. 

 ”HURRRR!”

Den stora behållningen kommer istället från de tre musketörerna, i synnerhet Ray Stevenson's Porthos. Stevenson är en skådespelare med stor pondus och charm och jag blir alltid glad när jag ser honom i en roll. Waltz och Mikkelsens skurkar är om inte skrivna speciellt komplicerat så väl framförda av sina respektive skådespelare. Mikkelsen är alltid en kanon skurk, och väldigt kapabel att vara riktigt obehaglig och slibbig. Jovovich är en kapabel femme fatale, men Orlando Bloom är en fröjd att se som riktigt Brittiskt överklass-svin. Tyvärr är han med lite väl lite i filmen, men det som är med är klart njutbart.

Fotot är funktionellt, men framförallt så slipper vi för det mesta skak-kameran som ofta används fel och för närgånget i så många moderna actionsekvenser. Sekvenserna i sig är gammaldags underhållning med lite nya grepp, med genomgående fantastisk fäktning. Musiken har några minnesvärda teman, men annars tyvärr lite för standard modern action musik. En film som den här skulle ha ett klassiskt äventyrs-score a la Indiana Jones eller Zorro. Special effekterna duger bra. Manuset är som sagt inget enormt speciellt, men lite rolig dialog finns här och där.

I sammanfattning en slags ”Pirates of the Carribean”- light. Och det är faktiskt inte så dumt det.

Underhållningsbetyg: 8 av 10

Kritikerbetyg: 5 av 10

Gorebetyg: 3 av 10

Cast A Deadly Spell

Amerikansk noire-fantasy-skräck från 1991

Regi: Martin Campbell

I rollerna: Fred Ward, Julianne Moore, Clancy Brown, David Warner m.fl.

1948, Los Angeles. Magi finns i vardagen, alla använder sig av det. Alla utom privatdetektiv Harry Philip Lovecraft. En old school före detta polis med tungan rätt i mun och en ständig skuld på hyran. En dag får han ett uppdrag att hitta en bok vid namn Necronomicon. Under utredningens gång springer han på gamla vänner och fiender, och han märker snart att han trampat i något som är större och farligare än han någonsin kunde anat.

Ja, han heter verkligen H.P. Lovecraft. Och han är precis en sådan gammaldags hederlig noire-detektiv som det låter att han är. Och det funkar hur bra som helst. Kombinationen av världarna Noire och Lovecraft-skräck med en dos hederlig gammal magi funkar oförskämt bra. Mest på grund av mansuet säkra hand, men också av Martin Campbells genomsäkra regi och skådespelarnas prestationer. Alla med den rätta glimten i ögat. Det här är inte på långa vägar en seriös film. Och det försöker den aldrig vara. Visst, det finns seriösa ögonblick mellan karaktärerna, men det finns även plats för morbid humor och konstiga små monster.

Fred Ward är filmens största behållning i huvudrollen som Lovecraft. Han är cool, charmig, rolig och till och med lite sexig. Och klär i en kostym och hatt som få. Det här var på tiden då han hade en större karriär på gång än den han fick senare med biroller som sura farsor, och det är förbaskat synd att han inte fick denna större karriären. Han har mer karisma än flera av de senaste tjugo åren filmstjärnor. Clancy Brown är alltid bra, Julianne Moore fantastisk i en tidig roll som femme fatale. Speciellt omnämnande får Raymond O'Connor som hantlangaren Tugwell, som lyckas vara skrämmande trots sina ringa storlek.

Så vad funkar inte? Förvånande lite. Filmen är gjord för TV av HBO, vilket knappt märks. Javisst, specialeffekterna är inte de bästa men riktigt bra för en TV-film får tiden, men de funkar och får fram poängen. Den största frågan är mest: varför bara en TV-film? Den fungerar så förbaskat bra och koncepter har sådan potential att med några miljoner dollar till så hade den blivit en riktigt kanon biofilm. Och tyvärr finns ingen DVD utgåva att få tag på speciellt enkelt. Om man mot förmodan hittar den, köp för guds skull! Väl värt pengarna. Filmen gick även under namnet ”Svart Förbannelse” i Sverige.

Klart rekommenderad och udda liten film.

Underhållningsbetyg: 9 av 10

Kritikerbetyg: 7 av 10

Gorebetyg: 4 av 10 (för några förvånansvärt blodiga scener!)

Kung Fu Panda 2

Amerikansk animerad actionkomedi från 2011

Regi: Jennifer Yuh

I rollerna: Jack Black, Gary Oldman, James Hong, Angelina Jolie, Dustin Hoffman m.fl.

En tid har gått sedan händelserna i den första filmen. Po har blivit accepterad av de andra kung fu krigarna som deras, om inte ledare, så i alla fall värdiga kamrat ”Drakkrigaren”, och allt i dalen med omnejd är frid och fröjd, Ända tills den dag de får reda på ett gryende hot. En påfågel vid namn Lord Shen har skapat ett vapen som är kapabelt att besegra till och de starkaste kung fu mästarna. Po och hans kamrater ger sig iväg för att stoppa Shen, men saker och ting kompliceras när det visar sig att Shen har information om Pos förflutna.

Ja jag inser lite ironin av att den senaste recensionen avslutades med en liten pik emot Dreamworks. Dock så anser jag att den första ”Kung Fu Panda” och ”Draktränaren” är fantastiska filmer. Och ”Kung Fu Panda 2” ligger på samma nivå som den första. Dock så är det en något annorlunda smak denna gång, men det är välkommet och uppskattat. Istället för att försöka kopiera den första så utvecklar man Po och de andra karaktärerna i filmens universum, och dessutom vågar man sig på att gå ett snäpp mörkare än den första. Filmens konststilar är alla fantastiska och actionkoreografin är välgenomtänkt. Och så är det en väldigt rolig film. Och stundtals väldigt känslosam.

Jack Black har aldrig varit bättre än som Po. Visserligen så gillar jag honom i allmänhet, men som Po så lyckas han få fram en mycket mjukare och sympatisk sida än vad som oftast kommer fram, samtidigt som han har sin sedvanliga energi och attityd. Helt igenom en välformad huvudkaraktär. Gary Oldman som skurken Lord Shen kör på på alla cylindrar och leverrar som alltid när han spelar skurk en rejäl sprudlande prestation. Helt klart en annorlunda skurk från Ian McShanes Tai Lung i den första filmen. Där Tai Lung var råstyrka så är Shen hjärna, men inte utan att kunna slåss en del själv. Ett fantastiskt tillskott är Michelle Yeoh som en spådam. Med sin röst säljer hon totalt både mystiken och moderligheten i karaktären.

Min favorit är nog James Hong som Pos far, gåsen Mr. Ping. En redan fantastisk karaktär utvecklas till en briljant en och det omöjligt att ogilla honom. Mr. Ping tar sin plats bland de stora fadersfigurerna inom filmhistorien. Enormt rolig, väldigt mänsklig, och vill bara väl för sin son.

Tyvärr så utvecklas inte så många av de andra återkommande karaktärerna från den första filmen nämnvärt. Den som har störst utveckling är Angelina Jolies Tigress, då hon och Po utvecklar ett slags vänskap. Jag har tidigare vidhållt att Jolie är ganska plojcastad mest för vem hon är, men det hon har att jobba med i den här filmen klarar hon av väl. Jackie Chans Monkey får några riktigt roliga ögonblick, men ack vad jag skulle vilja ha mer. Samma gäller Set Rogens Mantis. David Cross Crane har några kul ögonblick, men är annars allmänt mest där, det samma med Lucy Lius Viper.

Hans Zimmers och John Powells musik är kanon och förhöjer stämningen enormt. Filmen lyckas enormt både ljudmässigt och visuellt. Dock. Brister i manus finns. Filmen är inte perfekt. Men den är helt klart en värdig uppföljare. Och den för enorma pluspoäng från min sida helt enkelt för att den berörde mig känslomässigt. Jag ska inte avslöja hur, men ska säga som så att så länge du har ett hjärta lär du bli i alla fall lite tårögd vid några tillfällen i filmen. Jag ser fram emot nästa film i serien.

Underhållningsbetyg: 9 av 10

Kritikerbetyg: 6 av 10

Gorebetyg: 2 av 10 (det är ju kung fu fighting!)

Tangled

(svensk titel: Trassel)

Amerikanskt animerad komedi/action från 2010

Regi: Nathan Greno och Byron Howard

I rollerna: Mandy Moore, Zachary Levi, Donna Muprhy, Ron Perlman, m.fl.

Rapunzel (Mandy Moore) blev som spädbarn kidnappad utav moder Gothel (Donna Murhpy). Gothel har uppfostrat henne och hållt henne kvar i ett torn gömt i skogen för att dra nytta av Rapunzels magiska hår som håller Gothel ung. Men Rapunzel längtar nyfiket efter världen utanför tornet. En dag när Gothel är borta så presenterar sig ett tillfälle när tjuven Flynn Rider (Zachary Levi) tar sin tillflykt i det avlägsna tornet. Rapunzel har äntligen ett sätt att få se världen utanför.

Det här en film där storyn är varken tung, djup eller oförutsägbar. Däremot så är det en film där själva vägen är målet. Filmen är full av charmiga karaktärer, fantastiska bilder, roliga koncept och framförallt en berättarglädje. Disney har länge haft en tendens att ha sidokaraktärer som är mer intressanta än sina huvudkaraktärer, men med ”Tangled” så bryter dom den trenden. Visst, roliga sidokaraktärer har fortfarande fler bra skämt och ögonblick, men det är helt klart att det är huvudpersonerna det handlar om.

Mandy Moores insats som Rapunzel är den som filmen vilar på mest, och hon klarar med råge att hålla uppe filmen. En stark, smart och kreativ kvinnlig karaktär, med en oerhörd charm. Sen hjälper det att jag redan gillar Moores arbete. Zachary Levi är perfekt som Flynn Rider, tjuven med mycket charm och överdrivet självförtroende, men naturligtvis ett hjärta av guld. En eloge till skådespelarna och manusförfattarna att det alltid känns sant och troget karaktärerna. Ja, det är en film om en sagoprinsessa av Disney, men den funkar utan att den känns fånig eller glättig. Rapunzels och Flynns relation känns aldrig forcerad utan växer fram på ett organiskt sätt.

Sång då? Vanligen ett inslag i Disneyfilmer, och även så här. Inte helt igenom världens mest minnesvärda sånger, men även här tar Moore ledningen. Hennes sånger är definitivt de med mest styrka och själ. Filmens mest utmärkande komiska sång är även den utmärkt, mer ska inte sägas här. Gamle Disney-veteranen Alan Menkens bakgrundsmusik går från välgjord till fantastisk.

Rekommenderas för alla som gillar att ha roligt, känna en bit förundran och mysa lite när de ser på film (åtminstone då och då, dyster film hela tiden är inte bra). Strunta i förutfattade meningen att det är en Disney-film som inte är från Pixar. ”Tangled” är lätt på samma nivå som flertalet av Pixars alster och överträffar med lätthet det mesta från Dreamworks.

Underhållningsbetyg: 9 av 10

Kritikerbetyg: 7 av 10

Gorebetyg: 1 av 10 (är en familjefilm trots allt)

Trailer för "The Hunger Games"

Såg den här trailern för kommande "The Hunger Games". Vet inget om böckerna, men det är en del talangfullt folk inblandat i produktionen av filmen, däribland huvudrollsinnehavaren Jennifer Lawrence som spelade Mystique i "X-men: First Class". Verkar som ett nytt ungdomsfranchise, om än lite mörkare än andra. Typ som ett "Battle Royale"-light. Kommer hålla koll på den här filmen när mer info släpps.

Se trailern och döm själva om det kan vara intressant!

The Thing

Amerikansk skräck/sci-fi från 1982

Regi: John Carpenter

Skådespelare: Kurt Russell, Keith David, Wilford Brimley m.fl.

På forskarbasen Utpost 31 i Antarktis flyter livet på som vanligt när en dag en norsk helikopter dyker, jagande en hund. Männen på utposten blir tvungna att döda norrmännen i helikoptern i självförsvar, men innan så hinner de förstå att de är väldigt upprörda och av någon anledning vill ha död på hunden. Den natten förstår de varför. Hunden visar sig inte vara en hund, utan någonting, någon varelse, som kan ta formen av andra varelser, härma dom perfekt för att gömma sitt sanna väsen. Snart inser de att de inte kan vara säkra på vem som är människa eller varelse, och en paranoid kamp för överlevnad börjar.

Herre min je, vilken rulle! Jag har funderat på att se den här filmen i över tio år eftersom jag fått den rekommenderad från flertalet håll, och att den konstant dyker upp på topplistor. Och jag är väldigt glad att jag tillslut såg den. Samtidigt som jag är glad att jag inte såg den förrän nu. Jag tror inte jag hade uppskattat så mycket som jag gjorde förrän nyligen, för att inte nämna kunnat tåla mängden gore! Det här en väldigt blodig film för att vara så gammal. Saker flyger isär och ändrar form på de diverse vidriga sätt, män blir tuggade på och attackerade och tentakler och blodet flödar. De praktiska effekterna för varelsen och dess olika inkarnationer är visserligen uppenbara som dockor, men fantastiska sådana. Man köper det hela tiden, och personligen uppskattar jag den här sorterns effekter mer än många av dagens datoranimerade effekter. Den finns en närvaro som är svår att matcha om sakerna faktiskt finns i bild när det filmas.

Resten av filmen är även den mästerlig. Stämningen är ohyggligt tajt, och det finns ett par riktigt bra jump-scares. Ennio Morricones för det mesta minimalistiska musik i kombination med fotot och klippningen håller oss spända på vad som komma skall. Ljuddesignen är inte perfekt, men överlag väldigt bra. Karaktärerna år inte djupa, men välspelade och skådespelarna känns naturliga i sina roller. Kurt Russell är kanon som MacReady, piloten med den breda hatten, och han bär mycket av filmen med enkelhet. Trovärdig tough guy helt enkelt.

Det här är ytterliggare en film som hade en relativt låg budget, men det syns inte. Varje dollar har använts mycket väl.

Glad och positiv är filmen inte, men lite humor finns och som skräckfilm kan jag minnas mig få andra som håller den här nivån, speciellt filmer som är 29 år gamla! Är du inte kräsmagad och gillar bra spänning så se. Gillar du bra film helt enkelt, så se!

Underhållningsbetyg: 10 av 10

Kritikerbetyg: 8 av 10

Gorebetyg: 8 av 10

Centurion

Brittiskt action-äventyr från 2010

Regi: Neil Marshall

Skådespelare: Michael Fassbender, Dominic West, Olga Kurylenko m.fl.

Centurion Quintus Dias (Fassbender) är ensam överlevare från en attack på ett romerskt gränsfort av de inhemska pikterna. Han blir tillfångatagen av pikterna, lyckas fly och möter under sin flykt upp med 9e legionen, ledda av General Titus Flavius Virilus (West). De är på väg norrut, guidade av den stumma pikt-guiden Etaine (Kurylenko), på order att krossa pikterna en gång för alla. De kommer inte långt innan de blir överrumplade och Dias och en handfull överlevare måste fly för sina liv.

Centurion är ingen djup film. Den hanterar saker som ära, heder, lojalitet, död och vad som är värt att dö för. Den är smutsig, brutal och snabb. Men den är väldigt välgjord. Karaktärerna är inte djupa, men välspelade (Fassbender är alltid fantastisk) och definierade allihopa. Pikterna framställs inte som ren ondska, utan som människor som har motivering bakom sin brutalitet och kamp. Så det samma med de romerska soldaterna.

Överlag är den en väldigt gammaldags film, med stora svepande vyer över de Skotska bergen och vidderna. Förutom då att den är hyfsat blodig. Några intressanta kills här och där, men mest är det mycket blod och avhuggna lemmar som gäller. Dock några klyvna huvuden (vågrätt klyvna) som är kul att se. Fajterna är snygga, klippningen tajt, ljuddesignen väldigt bra och musiken duger bra. De specialeffekter som finns är väl utförda, och på den tekniska nivån är den en väldigt kompetent film. Speciellt med tanke på att den har en för idag ganska futtig budget på endast 12 miljoner dollar. Definitivt en film där pengar syns i bild.

Dock är den inte i närheten av en klassiker som Gladiator. Men samtidigt försöker den inte vara det. Utan liksom en road movie, offroad i skogen, älvarna och fälten på liv och död. En popcornrulle för en helt okej kväll.

Det som slår mig mest med filmen, med sin ganska låga budget, men höga värde för de pengarna, är ungefär: varför kan inte Sverige göra en hård Vikingarulle på samma nivå? Det måste finnas en marknad och ett intresse för en sådan film.

Underhållningsbetyg: 7 av 10

Kritikerbetyg: 5 av 10

Gorebetyg: 6 av 10

Välkommen!

Först, lite fakta.

Jag heter Torbjörn, har varit totalt filmtokig sedan jag såg Jurassic Park på bio -93, har gått ett års allmän filmutbildning på Kulturama i Stockholm, men framförallt är jag väldigt egenutbildad inom film. Jag gillar att skriva och har nyligen insett att jag det vore roligt att göra små recensioner av de filmer och ibland serier jag ser, oavsett om de är nya eller gamla.

Betygsättningen kommer delas in i några olika värden. De kommer variera lite grann med recensionerna och vad jag känner för men överlag komme de vara ”underhållningsbetyg”, ”kritikerbetyg” och ”gorebetyg” (alltså blodighetsgrad), alla på en skala från 1 till 10.

Jag har lite recensioner på lager, men jag ska föröska att inte tynga ner bloggen med för mycket oaktuellt.

Då kör vi!